– Och vad nu då?

Coronavirusets utbrott och pandemins lamslagning av världen under flera månader är svår att lyfta något som helst positivt ur. Men ska vi vara ärliga kanske den fotbollsmässiga påverkan som coronan hade är det enda som gör det värt för oss att någonsin se på fotboll igen? 

För hur ska vi annars motivera oss till att titta på fotboll när Liverpool är bäst i England, Europa och världen? För min del är det nog i alla fall endast drömmen om den stora festen som finns kvar.

Det har verkligen varit märkliga veckor som passerat här mitt under sommarsemestern. Det som annars är veckor då man fullständigt kan zooma ut Liverpool för en stund har varit bland de mest intensiva man varit med om som supporter. Även om jag själv direkt efter att säsongen blåstes av på St James' Park kände att enormt behov av att bara stänga ner allt för en stund. 

Att bli mästare efter 30 år är ju sin sak. Att bli det mitt i en brinnande pandemi är, sannerligen, en annan. 

Scenerna från Anfield när Kenny Dalglish räckte över pokalen till Jordan Henderson är minnesbilder vi alla här inne kommer att ha med oss för alltid. Alla dessa jubel, kramar, tårar. Från spelarna och hela vägen hem till oss som såg på, det är minnen vi aldrig kommer att glömma bort.

Men när man varit supporter till ett lag som under hela ens liv hittat sätt att inte vinna Premier League har det faktiskt, trots att allt så klart var teoretiskt klart redan i vintras, varit svårt att suga in hur fan man nu går vidare. 

Hur går man vidare som mästare?

Liverpool är fortfarande mästare av Europa, sedan Champions League fortsatt inte avgjorts, och världsmästartiteln från Qatar är också etiketterad på våra nya tröjor från Nike. Och just i detta nu trycks även miljontals nya matchtröjor med en guldfärgad Premier League-logga på armen. Ett lejon som förklarar för världen att även det sista hindret är passerat. 

Hade världsfotbollen varit en omgång Färgfemman i Bingolotto hade vi plockat hem varenda jackpot just nu. Och kanske lämnat 5000 på Hem & Inredning kvar för Arsenal och City att plocka upp i form av de inhemska cuperna. Vi är mästare av absolut allt. 

Jag förstår såklart att man spelmässigt kanske kan bli ännu lite bättre. Jag förstår att man matematiskt kan samla på sig fler poäng. Men jag kan helt ärligt inte i min vildaste fantasi förstår hur det ska vara möjligt i praktiken. 

Ni kan prata om Werner hit eller Thiago dit. Ni kan tjura över Havertz här eller Sancho där. Hur det vi varit med om under de senaste två åren någonsin ska kunna toppas kan jag verkligen inte förstå. Och de som tror att det är så lätt som att byta ut en spelare eller två förstår nog inte vad denna upplagan av Liverpool redan ställt till med. 

Det här är siffror som inga miljarder på spelartransfers i Chelsea, Manchester United eller Manchester City under deras prime ens kunnat likställas med. Så där finns noll och ingen garant på att ett större spenderande på något sätt skulle kunna avkasta större framgång. 

I slutet av förra veckan blev det klart att Peter Moore lämnar Liverpool efter 3,5 år som verkställande direktör. Det är lätt att konstatera att han lämnar på topp. 

När han anslöt var vi ett Liverpool som inte ens spelade i Europa. Och där vi fans kunnat offra våra familjer för att ens få se oss tillbaka i Champions League. Med nöd och näppe var det också just en fjärdeplats vi till slut löste under våren 2017. 

Det vi fått vara med om de senaste åren saknar motstycke under de flestas tid som supporter. Den blixtsnabba resan upp till den absoluta toppen och hur vi sedan sopat rent vad gäller alla de pokaler som stått på spel. 

När man följer diskussionerna i vissa forum blir det därför smått bisarrt när man pratar om att det är "nu eller aldrig" för Liverpool att förstärka sitt lag. 

Det är en kräsenhet som inte ens klär en skönhet. 

I ärlighetens namn har jag personligen inte mer och fler framgångar att önska för detta Liverpool. Om detta var toppen så kommer jag för evigt vara lycklig över att ha fått hänga med hit. 

Att vara fat and happy är ju såklart inte det korrekta beteendet för att nå återkommande framgång; men att åtminstone luta sig lite tillbaka och ha tilltro till folket som fått ihop ett lag som varit bäst i världen över nästan 24 månader kanske är det minsta vi i alla fall kan bistå med som supportrar. 

Att vi dessutom ser att där finns potential att bli ännu starkare genom ett VD-byte till Billy Hogan, en ny dräktdeal med Nike och att flera spelare är mitt i sin prime måste vi förstå är tecken på ett mer välskött Liverpool än något de flesta av oss här inne har upplevt. 

Det enda jag drömmer om nu är att vi försvarar guldet och gör det inför fulla läktare. Att det blir på exakt de villkor som vi alla såklart alltid velat. Med festen som hör där till. 

Men något annat kommer åtminstone inte jag att gnälla över på ett tag i alla fall. Och när man inser att debatten fortfarande rasar över om vår nya tröja är tillräckligt snygg eller ej, förstår man väl att vi är i en sits med lyxproblem.