– No fucks to give

Ska vi prata lite lagom seriöst om själva fotbollsmatchen kan man ju faktiskt först och främst orda kring att 4-0 var rejält i överkant. Visst var City bra och distinkta. Visst var Liverpool ganska dåliga och saknade skärpa. Men med marginaler hit och dit och en domare som inte är från Manchester kanske det hade slutat 2-1 eller 3-1 till hemmalaget. Och helt ärligt. Det finns väl no more fucks to give efter den veckan vi har haft?

För exakt en vecka sedan satt jag på exakt samma plats som nu. Jag hade då, som nu, sett Manchester City spela fotboll. Och jag levde nu min dröm. Liverpool var mästare av England. Efter 30 år. Nummer 19 var klappad och klar. Matematiken hade sagt sitt. 23 poäng. 21 kvar och spela om. Festen kunde börja. 

Och alla som följde scenerna redan under kvällen från hotellet i Liverpool vet att festen verkligen tog fart på Merseyside. Det var Alisson med halsduken runt huvudet, det var Trent Alexander-Arnold stupfull i SkySports-intervjun, en Andy Robertson som krävde att få fler dagar ledigt för att festa och en Jürgen Klopp som bland alla tårar och känslor dansade in på dansgolvet och tog över showen. 

Så man kan nog våga påstå att det finns vissa förklaringar till varför det kanske inte såg helt hundra ut ikväll. 

Hamna därför för guds skull inte i någon bitterhet eller klagokör kring att det här bannemej är proffs som borde prestera bättre ikväll än vad de gjorde. Visst fan hade kunnat vara bättre. Men just idag, låt inte det komma åt er. 

Precis som Klopp själv sa efter matchen så vore det orättvist att påstå att inte inställningen fanns där. Eller viljan att verkligen vinna. Problemet var nog bara att vi helt enkelt haft jävligt mycket mindre fokus på den här matchen - och fotboll överhuvudtaget - de senaste dagarna i jämförelse till Manchester City.

Och ger du Raheem Sterling, Kevin De Bruyne eller Gabriel Jesus en halv sekunds tankemässigt försprång för att du faktiskt inte har samma skärpa som du normalt har. Ja, då är en fotbollsplan ganska stor och sätten de kan straffa dig på blir exakt så blodiga som de blev ikväll. 

Att sen Raheem Sterling kunde riva sönder Joe Gomez tröja innan han själv la sig när bommen kom ut eller Anthony Taylorr uppenbarligen hade uppfunnit en ny regel där målvakten får ta med hans flera meter utanför straffområdet är liksom bara ytterligare bevis på att det var en kväll helt utan marginaler på våran sida. 

Just ikväll ursäktar jag faktiskt Liverpool för allt. 4-0 var trist, men jag kommer ha glömt det när jag vaknar imorgon. Den 9 september 2017 var vi på Etihad och förlorade med 5-0. Där pratar vi om insatser som däremot sved. Tre år, två CL-finaler, en CL-seger, en Super Cup-seger, en FIFA World Club Cup-seger och en Premier League-seger senare. Nä, då svider en sån förlust inte riktigt lika mycket. 

Med det sagt hoppas jag verkligen att Liverpool repar mod. Vi behöver 15 poäng av de återstående 18 för att nå 101 poäng och därmed även stryka Manchester Citys poängrekord ur historieböckerna. Även rekordmarginalen på 19 poäng ner till tvåan måste vara en morot att ta med oss. 

På söndag är det dags att återställa ordning mot Aston Villa. Sista promillena får blåsas ut och även om det lär vara lättsamma träningar är det dags att åter samla kraft mentalt och se till att vi studsar tillbaka som de mästare vi är.

Och för er som ändå tyckte det var surt att förlora med 4-0 ikväll. Tänk på Manchester City som vann med 4-0. Och ändå är hopplösa 20 poäng bakom oss. Så förstår ni överlägsenheten de tävlat mot den här säsongen.