– Längtan efter lärkans sång

Jag ska inte vara alarmist och påstå att det inte finns en morgondag bortom coronapandemin, den ekonomiska samhällskollapsen och det faktumet att världsfotbollen – tillsammans med all idrott – står stilla, men jag börjar bli allt mer övertygad om att det ändå är till en ny typ av verklighet vi vaknar upp när allt detta väl är över.

I skrivande stund vet vi inte när det spelas Premier League-fotboll igen. FA har tagit beslut om att stryka paragrafen att ligaspel ska vara avslutat senast den 1 juni och UEFA har gjort sitt genom att flytta fotbolls-EM till nästa sommar.

Premier League har pausat och skjutit upp allt matchande till och med den 30 april, men en snabb blick på utvecklingskurvorna för virusets spridning gör det svårt att känna någon doft av optimism för att det ens är igång så snart.

England följer den Italienska kurvan för dödsfall med nästan skrämmande liknelse. Deras utveckling från första dödsfallet till de totala 233 de noterade igår har gått exakt lika snabbt och öarna ligger två veckor efter Italien på kurvan. Om, låt oss för guds skull i alla fall hoppas det, Italien nu närmar sig sin peak har England alltså ett par veckor dit – och sen kan experter egentligen bara gissa hur och när kurvorna planas ut och eventuellt når en nivå där livet kanske kan komma att pågå samtidigt som sjukvården ändå inte överbelastas och kan hantera de fall som vi någon gång också måste lära oss leva med.

Jag ska inte gå djupare i några diskussioner om sjukdomen i sig eller åtgärderna som omger den. Men att den har förändrat hela vår värld, antagligen för all framtid, kan vi konstatera oavsett vad. Och för många tror jag även den förändrat fotbollen.

Själv satte jag mig igår och följde Viasats härliga initiativ med Premier League Studion Retro. Matchen mellan Liverpool och Manchester United ramades in av studio med uppsnack, halvtidssnack och nedsnack. Och live-kommenterades som om man suttit i en tidsmaskin med Henrik Strömblad och Glenn Strömberg.

”Den där unge Robbie Fowler kanske kan bli något i framtiden”, hörde man bland annat.

Liverpool låg under med 3-0 men anförda av ett The Kop – som än så länge var öppet för ståplats – kom The Reds tillbaka. Clough tryckte dit både 1-3 och 2-3 innan Stig Inge Björnebye bytte av Steve McManaman i andra halvlek (som ett av två tillåtna byten, valda mellan de tre spelare som satt på bänken) och kort därefter serverade han Neil Ruddock som tryckte in kvitteringen.

Det vore väl bara en liknande upphämtning i en Europacupfinal som skulle kunna bli coolare än det där.

Jag har under de här veckorna, eller nästan dagarna som det faktiskt bara är, i alla fall själv kommit att förstå väldigt mycket om mig själv och min relation till fotbollen. Det är ju faktiskt bara elva dagar sedan Liverpool mötte Atletico Madrid på Anfield, men det känns i ärlighetens namn som om det vore ett sekel sedan. Och det är väl framförallt rädslan över att det kan ta väldigt lång tid till man ser oss spela igen som får en att vrida sig i plågor.

Det vore att ljuga om jag sa att 30 års väntan på ett ligaguld nästan helt kommit av sig, men det har i alla fall ställts i proportion till allt det jag egentligen älskar mest med fotbollen i allmänhet och Liverpool i synnerhet. Gemenskapen. 

För om livet bara hade fått fortgå som i tideräkningen innan den där fladdermusen såldes på marknaden i Wuhan hade jag antagligen vaknat upp med århundradets bakfylla ungefär nu och blickat tillbaka på en gårdag fylld med magiska minnen och lika många minnesluckor. Liverpool hade äntligen avslutat jakten på sin 19:e ligatitel och Alex Ferguson hade suttit och ätit upp orden om vem som faktiskt är överst på the fucking perch. Och det hade antagligen varit en gårdag som var allt det där jag hade längtat så länge efter. Euforin, galenskapen, glädjen, lättnaden. Allt som investerats i drömmen om att få uppleva ett guld.

Samtidigt som den känslan, för nu, gått förlorad tror jag samtidigt att jag åtminstone – och förhoppningsvis många med mig – i slutändan kommer att ha vunnit ännu mer på det uppehåll vi nu ofrivilligt står mitt i. För tänk alla delsegrar som kommer att vänta när bara en boll åter sparkas på Anfield igen.

Jag kan i min vildaste fantasi nog inte ens föreställa mig hur ”You’ll Never Walk Alone” kommer att dåna den första gången den åter sjungs på Anfield. Låten må vara hymn för Liverpool Football Club men i fredags enade den över 80 radiostationer över hela Europa som en symbolsång för den tid vi nu tillsammans vandrar igenom. Och likt Liverpool har en titeltörstande dröm som väntar på andra sidan stormen, finns där nu en hel värld som längtar efter lärkans sång.

När Premier League väl återupptas kommer jag antagligen konsumera varenda sekund av det och jag kommer aldrig någonsin att ta en Liverpoolmatch för givet igen. Jag tror vi har lärt oss en hel del om perspektiv och vem vet; kanske kommer vi till och med att ha ett ännu bättre supporterklimat både internt och externt? Kanske, kanske kommer det kännas mindre befogat att gnälla över en dålig bakåtpass eller hur VAR används när vi i alla fall får se fotboll igen? Inte vet jag, men man kan ju faktiskt hoppas.

Tänk känslan när Liverpools första startelva presenteras en timme före nästa match. Tänk de första ölen ni tar med era vänner på puben. Tänk när ni lägger armen över en okänd axel och skriker ut i sång. Tänk när Liverpool Football Club gör mål igen. Vinner matcher igen. Och vinner titeln som vi alla längtat efter.

Det är omöjligt att påstå att något bra egentligen kan komma ur en stund som denna. I allas drömvärld, såväl samhälleligt som fotbollsfokuserat, hade allt helst flutit på som vanligt och Liverpool blivit mästare igår. Men vi har en verklighet som tvingade fram något annat och bitterhet lär inte rädda varken några liv eller drömmar om en ljusare framtid.

På andra sidan allt detta kommer Liverpool att spela fotboll igen. Och när det väl görs är jag övertygad om att vi älskar varje liten sekund ännu mer än vad vi gjort tills idag. Och tänk när vi blir mästare på en omritad världskarta. Den glädjen, kommer nog aldrig kunna trumfas av något.