Chefen: Tack och på återseende, Stevie G!

När Kevin Keegan skrev på för Hamburg SV var jag tio år. Utan överdrift min första motgång i livet. Minns att jag rev ner idolpostern från väggen och slet den i småbitar i besvikelse över hur han kunde lämna oss. 

Men det dröjde inte länge förrän jag fick en ny – Kenny Dalglish. En spelare/manager/människa som jag har kommit att dyrka med åren. Jag älskar när tv-kamerorna zoomar in Kenny i directors box och vetskapen om att han fortfarande är involverad i klubben. 

Vid fyllda 48 borde kanske det där med idoler vara ett avslutat kapitel. Om det inte vore för Steven Gerrard. 

En utdöende generation

Tänker inte gå in på allt vad denne komplette fotbollsspelare och världsartist har uträttat för oss genom åren. Allt det där känner ni ju redan till. 

Framför allt hyser jag den största respekt för att han, trots otaliga erbjuden från europeiska toppklubbar, valt att vara klubben trogen sedan debuten i november 1998, trots ständiga erbjudanden från europeiska toppklubbar. 

Det gör Steven Gerrard unik och med honom dör också den sista generationen av "one club men", vilket är en sorg i sig.

Det har nog inte alltid varit så lätt, ska gudarna veta. Han har trots allt spelat i flera mediokra Liverpoolupplagor – utan skuggan av en chans att vinna titlar eller få känna på Champions League-spel. Ändå har han oförtrutet fortsatt att bära laget på sina axlar och kaptensbindeln med stolthet, säsong efter säsong. Trough storm, wind and rain. Det är respekt.

Den störste tillsammans med Dalglish

I mina ögon delar Gerrard och Dalglish förstaplatsen över de största i klubbens historia (medan Luis Suarez är den bäste jag har sett).

Steven Gerrard har varit en makalös pådrivare år efter år, avgjort finaler och matcher på egen hand som ingen annan före honom. Dessutom i lag som knappast kan klassas som några av de bättre upplagorna.

Kenny kom förvisso till ett lag som redan prenumererade på titlar, men han hade den gudabenådade gåvan att göra sin omgivning ännu bättre än de kanske var. Han var den osjälviske dirigenten, målskytten, framspelaren, lagspelaren. 

På återseende, Steven!

Tusentals tårar kommer att trilla på terrasserna på lördag kväll. Det kommer att bli enormt känslosamt för alla som är på plats på Anfield och då kan man ju undra hur huvudpersonen känner det då han joggar in på gräsmattan för sista gången. 

När Bill Shankly gick till sin sista presskonferens i juli 1974 för att meddela sitt avsked beskrev han det som "en vandring till elektriska stolen”. 

Jag tror att Steven Gerrard känner både sorg och en stor lättnad. Efter 17 år som lagets talisman, varav drygt elva år som kapten med allt vad det innebär av ansvar och uppoffringar, har han gjort sig förtjänt av att få ta ett kliv åt sidan och ge Alex och flickorna ett nytt äventyr på andra sidan Atlanten. 

Krönikan fortsätter under bilden.

* Jag har haft förmånen att få träffa Steven Gerrard vid några tillfällen. Den här bilden är hämtad Carlsberg Lounge på Anfield  september 2010.

Men det är inget ”farväl” vi bevittnar på lördag kväll, utan snarare ett ”på återseende”. På kort sikt tror jag att Steven återvänder redan i december på lån från LA Galaxy. På längre sikt att klubben redan har en roll som väntar efter USA-äventyret, vad det nu än må vara. 

Personligen ser jag gärna att han slussas in som assisterande manager, där han får lära sig grunderna, för att sedan ta över posten permanent en vacker dag. 

Men alldeles oavsett så har mina 41 år som Liverpoolsupporter lärt mig att ingen spelare eller manager är större än klubben. 

Tids nog dyker det upp en ny stjärna som Anfield-publiken kommer att dyrka. För att det är så det fungerar. Hjältar har kommit och gått i 123 år.

Tack för allt, Captain Fantastic! YNWA.

Mina 5 största Stevie G-ögonblick:

1. Istanbul 

2. 3-3-målet i FA-cupfinalen mot West Ham 

3. 3-1-målet mot Olympiakos 

4. Hattrick mot Napoli 

5. Hattrick mot Everton