Gästkrönika: Applåder till Brendan

Fotbollen har inte haft samma påverkan på mig under det gångna halvåret som under större delar av mitt liv. Klimatet började förvisso förändras för längesen men vi Liverpool-anhängare befann oss på något sätt i en bubbla. Medan supportrar av andra klubbar häcklade både varandra och andra upplevde jag åtminstone att vi hade bättre saker för oss. Hillsborough-katastrofens minnesdag och erkännande svetsade oss samman och vi var inte bara ett gäng skrikande supportrar utan, klyschigt nog, en familj.

Någonting hände dock inför säsongsstarten. Luis Suarez avsked såg jag som en möjlighet för ett hållbart bygge utan spelare vars hjärta redan från dag ett slog för äventyr bortom Anfield. Att alla inte delade uppfattningen hade jag full förståelse för. Men den kritik som riktades mot klubbens alla positioner, både på och av plan efter den dåliga inledningen skrämde bort mig. Vi höll ju ihop genom stormen, vi vrålade ”You’ll Never Walk Alone” högre och högre för varje vers trots att resultaten var emot oss. Men med en säsong i ligatoppen betydde en förlust att precis alla skulle lämna klubben. Det var oerhört ledsamt.

Jag skrev i december krönikan ”En bomb med blöt stubin”. En vän beskrev texten som naiv och full med önsketänkande. Kanske var det så men vi är nu det enda laget som gått obesegrade i Premier League sedan årsskiftet och Mario Balotelli avgjorde precis en match där Emre Can fullkomligt dominerade sin position och varken Sakho eller Lovren kostade oss dyrbara poäng. Om vi kollar på Twitter-flödet från ett par månader tillbaka var dessa herrar allt annat än omtyckta.

Vi ligger idag på en sjundeplats med Champions League-platserna inom räckhåll. Ifall vi klarar det eller ej återstår att se, men jag väldigt imponerad över det Brendan Rodgers åstadkommit under vintern. En kontraktsförlängning med Coutinho, en Jordan Henderson som tycks bli bättre och bättre ju större roll han får och en signal till spelarna att de ska ta oss till toppen igen och inte panikköp gör att hjärtat slår hårdare än någonsin.

När det kommer till fotbollen och vår nya uppställning så kan jag inte annat än applådera, trots att jag alltid sätter chipsen i halsen när Bosse eller Ola i studion visar det på skärmen. Det ser ut som att någon tappat några namn lite här och var på en gräsmatta. Emre Can i backlinjen, Lovren på mittfältet och Sterling i anfallet – allting är upp och ner och bäst av allt är att det tycks fungera.

Jag är dock genuint orolig för platsen som Steven Gerrard lämnar. Hans mittfältsposition kan vi ersätta, men det faktum att fotbollsvärldens största hjärta nu slår från andra sidan Atlanten tror jag blir ett större avbräck än bit-Pelle. Det är troligt att det är just därför som Brendan Rodgers satsar på att sammansvetsa en bred trupp och bygga upp självförtroendet inför den tuffa tiden.

Jag tycker också att Raheem Sterling nu själv får sätta ner foten och se till att ett nytt kontrakt skrivs på. Självklart vill hans representanter mjölka Liverpool på så mycket pengar som möjligt, men någonstans måste Raheem själv se fotbollen. Jag tror inte att han själv på fullaste allvar menar att hans kvalitéer motsvarar kontraktskraven.

Nu bygger vi från det här. Turisterna från Stretford är inom räckhåll och den 22 mars ser jag fram emot att vårt lagbygge sänker Van Gaals mannar.

YNWA Kalle Kovács

Inlagt av: