Ordförandens Tuppence: The Rumble in the Jungle

Bild till nyheten Ordförandens Tuppence: The Rumble in the Jungle
1974 mötte en obesegrad George Foreman en Muhammed Ali på lätt dekis i Zaire... Fajten visade att man får och kan vinna hur som helst!

Jag var själv bara lite drygt sex år den 30:e november 1974 och proffsboxning var ju hursomhelst förbjuden i gamla Svedala - tänk vilka moraliska och etiska problem vi skulle behöva ställas inför om vi såg det? - men har säkert sett matchen 10-15 ggr efter det 

George Foreman var ett monster... Slagkraft, ungdom, offensiv som få och de som försökte möta honom med samma medel blev antingen totalt överkörda (läs knockade) eller så skrämda av vad som verkligen kom emot dem att de vek ned sig och övergav sin plan.

Muhammed Ali var vid denna tid en veteran med redan begynnande Parkinson som ansågs vara lätt på dekis men ändå i världstoppen

Innan matchen dök Ali upp ett flertal gånger på Foremans camp och hånade honom öppet inför media och lokalbefolkningen och när kämparna klev upp i ringen syntes en superfit George Foreman i ena hörnan mot en (med hans mått mätt) småplufsig Ali i andra.

Där och då föddes Rope-a-Dope-taktiken...

Foreman attackerade och attackerade medan Ali vilade mot repen, skyddade huvud och kropp med armar och händer. Var fanns den Muhammed Ali som "dansade som en fjäril och stack som ett bi"?

Det som rörde sig mest på Ali var munnen - som konstant rörde sig å andra sidan.

Foreman fortsatte att attackera och blev mer och mer frustrerad, mer och mer trött! George Foreman var helt enkelt så vältränad att han inte hade några fettreserver att ta ifrån och tröttnade i den afrikanska värmen.

Ali fortsatte luta sig mot repen och låta munnen löpa... Men nu kom några försiktiga framstötar - kontringar om ni så vill. Inte speciellt effektiva, men ändå.

Sedan, när Foreman var både arg, frustrerad och trött händer det... Ali lyckas med en kombination, får runt Foreman, kommer runt, får in en kombination till och... Resten är historia!

Rope-a-dope!

Ali vann matchen utan att ens boxas i egentlig mening.

Här vill jag citera mitt föra inlägg "Förvänta er en stängd match där vi får trycka på medan Chelsea väntar på lägen."

Chelsea maskade från minut ett. Spelarna filmade konstant. Sterling fick mycket hård bevakning - eller brysk kanske är ett bättre ord. Mourinho stod och småtjafsade vid sidlinjen och utanför sin box.

Nu har ju aldrig något av Mourinhos lag varit en Muhammed Ali på toppen av sin karriär på planen, men nu frustrerade hans spelare skiten ur Liverpools unga spelare som inte är vana att möta så cyniskt motstånd som i söndags. Frustrationen syntes och även om vi dominerade så var det ganska skenbart.

När sedan Gerrard får bollen lite för långt ifrån sig och halkar får Mourinhos Chelsea precis den match de vill ha.

Chelsea vinner matchen utan att ens spela fotboll i egentlig mening.

Rope-a-Dope!

Liverpool-Chelsea, 0-2

Mot Ligatitel 19!

You'll Never Walk Alone!

  • Annons
  • Annons
  • Annons
  • Annons
  • Annons
  • Annons
Stöd våra sponsorer