Ordförandens Tuppence: En säsong av växande förhoppningar och avsked

Det är inte bara reflektion som gjort detta inlägg så pass sent utan även en krånglande fiberrouter (det är något tekniskt) men jag vill trots allt passa på att tacka Jamie Carragher för den långa - och trogna - tjänsten i Liverpools helröda dräkt.

När han tog sina första stapplande steg på Anfields matta, när han gjorde två självmål i samma match mot manyoo och när hans rensningar gav upphov till det interna skämtet "att göra en Carra" när man la en rensning upp på 17:e rad istället för att bryta och passa vidare trodde jag aldrig att han skulle få en så lång och framgångsrik karriär.

Någonstans växte hans förtroende hos mig och mina närmaste vänner och - om inte förr - i Istanbul var det inget  snack... Hans behandling för kramp följt av en galen glidtackling visade på hjärta, skicklighet och ett sällan skådat "never say die".

Man ville helt enkelt ha ett lag med Carraghers...

Men allt tar slut en dag och för Carra, kanske passande nog, när Brendan Rodgers skall lägga grunden för ett nytt Liverpool.

Det verkar som om han kommer få den tid att bygga som andra (blivande) stormanagers fått. Shanks och Fergie hade aldrig blivit så stora, aldrig blivit så framgångsrika utan förtroendet att bygga om, bygga efter eget huvud och för nutiden och framtiden.

Och, ja, även om det är som att svära i kyrkan att nämna den arrogante skotten från laget i staden fem mil bort i samma anda som Shanks är det inget snack om att han är en av de största managers spelet haft.

Jag kan dra jämförelser både med Liverpool anno 1991 när en stor  omvälvning kom (förhoppningsvis för oss) men även med skiftet Shanks-Paisley - för tror någon att Moyes kommer att få styra United ostört utan inblandning av Fergie om det börjar barka åt ett betydligt varmare ställe (och då snackar vi inte Benidorm)? - då Shanks nästan i praktiken portades från Liverpools anläggningar för att ge Bob P arbetsro.