Gästkrönika: Brad Jones - The Special One

Bild till nyheten Gästkrönika: Brad Jones - The Special One
Medlem nummer 6506, Björn Melin, har skrivit en gästkrönika. Logga gärna in och diskutera när ni läst klart.

Det finns få saker som berör mig lika mycket som när barn drabbas av olycka eller sjukdom. Kanske är det detta faktum som fått mig att vurma extra mycket för en fotbollsspelare vars fotbollsmässiga meriter aldrig nått några extrema höjder men som för mig är en av de jag värderar högst i det Liverpool FC jag varit supporter till i över 35 år.

 

Visst hade jag hört talas om honom innan han anslöt till Liverpool FC och det hade knappast undkommit någon fotbollsintresserad det öde han och hans familj hade drabbats av. Det var emellertid först när jag träffade honom i början av 2012 som han blev speciell för mig.

Som många andra supportrar passade jag på att besöka klubbens träningsanläggning en bit utanför stadens centrum senast jag var i Liverpool, ett besök som inkluderade tjuvkikande genom den höga mur som omger anläggningen men framför allt en förhoppning om att någon eller några av spelarna skulle förbarma sig och stanna sina bilar för autografskrivande och fotografering på sin väg hem. De flesta av stjärnorna körde resolut förbi oss med en vinkning eller en tumme upp men några av dem stannade och såg tålmodigt till att alla fans som ville fick sina behov tillgodosedda. Även om ingen av dem gav ett besvärat eller otrevligt intryck var det en som föreföll mer lugn och avslappnad, han som utifrån betraktat borde vara tärd av smärta och sorg, reservmålvakten Brad Jones.

Bradley Jones föddes 1982 i närheten av Perth, Australien. De tidiga tonåren spenderades i Australien men det dröjde inte länge förrän han flyttade till Middlesbrough i England där han sedermera erbjöds ett proffskontrakt på sin 17-årsdag 1999. Hård konkurrens gjorde dock att det dröjde fem år innan han fick göra A-lagsdebut men också att han tillbringade flera år utlånad till andra klubbar. Först säsongen 2008/09, efter att förstemålvakten Mark Schwarzer lämnat Middlesbrough, fick han spela regelbundet vilket visserligen inte blev någon succé men ändå tillräckligt för att bli uttagen i den australiensiska landslagstruppen till VM i Sydafrika 2010. Ödet ville dock annorlunda och vid landslagssamlingen inför världsmästerskapet fick han det fruktansvärda beskedet, hans fyraårige son Luca hade diagnostiserats för leukemi. Brad Jones lämnade omedelbart landslagssamlingen och missade världsmästerskapet. Även om Jones inte var Liverpoolspelare då var det en nyhet och ett öde få fotbollsälskare missade, inte heller jag.

Sjukdomsbehandlingen av lille Luca inleddes omedelbart och mitt i denna plågsamma process blev Brad Jones uppvaktad av Liverpool FC som ville ha honom som uttalad reservmålvakt. Med en mor från Liverpool och som livslång supporter till klubben var det kanske inte så konstigt att han valde att genomföra klubbytet i augusti 2010, trots att hans fokus rimligen var hos Luca och familjen.

Tiden i Liverpool blev väl som man kunde förvänta sig med en relativt sett medioker meritlista men framför allt med en cancersjuk son hemma. Samtidigt som Brad tränade och kämpade för att ta plats i startelvan kämpade Luca med cellgiftbehandlingar, blodtransfusioner och benmärgstransplantationer. Jones lånades under våren 2011 ut till Derby County men återvände till Liverpool inför kommande säsong. Liverpool inledde säsongen svagt men det lär inte ha spelat något större roll hos familjen Jones. Lucas cancer hade återkommit med full kraft och den 18 november 2011 somnade Luca Jones in, klädd i en av sin pappas många målvaktströjor.

Som Liverpoolsupporter och själv pappa men framför allt som medmänniska var det oerhört ledsamt att nås av nyheten om Lucas död men det var alltså först vid vårt möte ett par månader senare som Brad Jones fick en speciell plats i mitt Liverpoolhjärta. Den aura som omgav honom påverkade mig starkt.

Våren som följde höll jag extra koll på Brad Jones men han var fortfarande uttalad tredjemålvakt och spelade inte. I bortamatchen mot Blackburn Rovers den 10 april fick han så sin chans. Han blev uttagen som andremålvakt bakom Doni eftersom Liverpools förstemålvakt Pepe Reina stod under en tre matcher lång avstängning.

bj
En bit in i matchen blev dock Doni frilägesutvisad och in för att försöka rädda den efterföljande straffen kom Brad Jones, hans första framträdande på väldigt länge. TV-kamerorna zoomade in Liverpools avbytarbänk och att tvivel rådde hos de andra avbytarna är ingen överdrift. Hemma i tv-soffan kände jag samma sak men minnet från vårt möte och det lugn som omgav Brad Jones fyllde mig med hopp och förtröstan.

Mycket riktigt räddade han straffen och direkt efteråt pekade han mot himlen och mot Luca. Glädjen från de framrusande medspelarna och de tillresta Liverpoolsupportrarna var mer innerligt än jag någonsin tidigare sett på en fotbollsplan och utan att överdriva är det ögonblicket något jag för alltid kommer att bära med mig. José Mourinho i all ära, för mig är Brad Jones ”The Special One”.

You´ll Never Walk Alone!
  • Annons
  • Annons
  • Annons
  • Annons
  • Annons
  • Annons
Stöd våra sponsorer