Ordföranden: Jesus räddar...

Så här i påsktider känns det som en referens att göra och vad gäller målgörandet så vet jag
inte, men det känns lite som en sådan säsong.

Visst… Vi har vunnit Ligacupen och kan vinna FA Cupen, men ligaspelet plågar mina
drömmar mer än Djurgår’n Hockeys debaclesäsong.

Stundtals har det sett (skenbart) bra ut, men effektiviteten framför mål har varit skrämmande
låg, och detta kan vi inte lägga på en Luis Suarez som blev avstängd åtta matcher eller en
Andy Carroll som bara hittar målet snäppet oftare än Fernando Torres.

Att de kan göra mål har de bevisat i andra klubbar. De verkar bara inte kunna prestera
tillräckligt i den nuvarande omgivningen.

Jag törs inte ens fundera på hur dokumenterat osentimentale Henry resonerar inför nästa
säsong om vi enbart skulle avsluta säsongen med en högst medioker ligaplacering och en
Ligacuptitel.

Fram till slutet av säsongen är det nu bara att göra sig av med bajenmentaliteten – som
visserligen grundar sig i noll och intet vad gäller framgångar i motsats till oss – och skita
i alla tankar på vackert spel, på bollinnehavsmässig överlägsenhet och på 400% övertag i
skottstatistiken.

Det är bara att grotta för varje poäng vi kan få och idag känns det verkligen som om ”I dream
of a team of Carraghers” (förlåt min lätta förvrängning) är viktigare än ”Pass and move it’s
the Liverpool Groove”.

Så nu kör vi skiten ur oss till säsongens slut och Jesus måste få ett slut som nå’n slags
frälsare… För nu måste bollarna in.

Liverpool is our religion, Anfield is our church!

Återuppståndelsen är vår!

You’ll Never Walk Alone!