Krönika: Tankar, önskelista & klapputdelning

Tomten verkar inte vara så väldigt röd i år, om vi uttrycker oss milt. Den senaste kallduschen är förstås den åtta matcher långa avstängningen för Luis Suarez. Alla som har hängt med i alla fall halvt i Suarez-gate sitter förstås och undrar vad i hela fridens namn som pågår i dårnästet FA. Det är en illa bevarad hemlighet att Evra är en lismande martyr med ett ganska komplicerat förhållande till sanningen. Nu vet ju inte jag exakt vad som har hänt, jag var inte där, men man ska vara fruktansvärt säker på att man dömer på otvivelaktiga fakta ifall man ska stänga av en spelare i en femtedel av ligamatcherna för något han har sagt. Inte ens den mest inbitna United-supportern kan påstå att otvivelaktiga fakta ligger till grund för Suarez dom. Personligen tycker jag att Suarez varit klantig i sina ordval, men jag är å andra sidan helt övertygad om att han inte lagt några värderingar i det han sagt, jag vågar ta gift på att han inte menat något rasistiskt. Jag tror inte ens att FA tror att Suarez haft rasistiska intentioner. Ändå stängs han alltså av åtta matcher. FA menar att det Rooney gjorde när han spelade för England bör ses med blida ögon på, medan man helt skamlöst anser att Suarez verbala “attack” (tillåt mig småle) måste leda till att exempel statueras. Jag bli högröd av vrede när jag tänker på det, och nu förväntar jag mig villkorlig fängelsedom och 30 matchers avstängning för John Terry.

Förutom att FA återigen målat ut sig självt som en hycklande, inkompetent, löjeväckande och tragisk institution så finns det en hel del fotbollsmässiga konsekvenser av domen att diskutera. Suarez har mer eller mindre på egen hand varit synonym med vår offensiv den här säsongen. Jag har riktat kritik mot honom på fler än ett sätt, jag har bland annat menat att han inte varit klinisk nog framför mål. Jag står fast vid det. Grejen är ju dock att Suarez är en av få Liverpoolspelare som i alla fall tagit sig till avslut. Han är magisk på att komma till skott, hitta vägar framåt, skapa farligheter på små ytor, och skapa oro i backlinjer. Vem som ska ersätta allt detta under de åtta matcherna uruguayanen blir borta, det vet nog inte ens Kenny Dalglish.

Andy Carroll har varit smärtsamt blek i nästan vartenda framträdande denna säsong. Jag börjar tvivla på att han någonsin kommer bli bra nog att ingå i en trupp som vinner en ligatitel. Det är märkligt. Jag var en av de som försvarade Andy när han spelade i Newcastle och blev kallad en hypad one trick pony. Jag tyckte att han visst kunde göra mer än att visa styrka i luften. Jag menade att han kunde vara en rörlig, energisk spelare med ett ganska fint klipp i steget - mer mångsidig än vad många ville göra gällande. Jag kan inte förstå att jag har tyckt så. Idag ser han inte ens ut som ett monster i luftrummet längre. Det är verkligen en gåta för mig, för även om jag trodde att han skulle behöva tid, och inte heller ansåg honom färdigutvecklad, så trodde jag aldrig att han skulle se så pass bedrövlig ut som han har gjort så pass ofta den här hösten.

Eftersom man är människa så försöker man ju så snabbt som möjligt glömma och förtränga det negativa och så snabbt som möjligt gå vidare. Vända blad, som kungen säger. Ibland kan man till och med hitta något positivt i all jävelskap. Finns det något sådant i Suarez avstängning så är det väl i så fall firma Dalglish & Comolli nu känner sig ännu mer manade att ge sig ut på transfermarknaden för att hitta en anfallare, något vi faktiskt kan komma att behöva även med Suarez tillgänglig. Vill man på samma sätt försöka hitta ljus i mörkret kring Lucas avslitna korsband så skulle jag i så fall peka på Jordan Henderson och säga: Här har du en bra chans. Spearing kommer nog också få spela tillsammans med Adam på innermittfältet en hel del, inte minst när defensiven har hög prioritet. Men i matcher där vi förväntas äga boll så tror jag att Jordan Henderson kommer få flitigt med speltid, han kommer nu att få det centralt i banan, och det kan bara gynna honom. Jag ska dock vara ärlig och säga att det överlag inte finns ett dyft positivt med Lucas skada. Om det har undgått någon så har Lucas Leiva tagit steget in i yppersta världsklass på sin position. I tuffa, täta matcher så är Lucas den enda spelaren i dagens trupp som med bravur klarar av att täcka ytor, positionsspela, skydda backlinjen, dra ned tempot i motståndarnas anfall, samt vinna boll på centralt mittfält. De defensiva kvaliteterna finns inte i den utsträckningen hos någon annan Liverpoolspelare, och jag skulle ljuga om jag sa att det inte oroade mig. Framför allt undrar jag hur det ska gå i mötena mot topplagen.

Vad kan mer vara värt att nämna nu när året lackar mot sitt slut då? Tja, att Jamie Carragher, levande Liverpoollegend, sitter fast på bänken känns väl inte helt ointressant, va? Jag har aldrig särskilt helhjärtat gett mig in i debatten om Carras vara eller icke vara i startelvan. Delvis för att jag inte vetat vad jag tyckt - Carra har sviktat en del de senaste två säsongerna, men har också kunnat stå för hjältematcher. Men också för att jag sedan tonåren i princip aldrig sett en Liverpoolmatch utan Carra i elvan. Jag kan vara ganska sentimental av mig, så jag har aldrig velat ställa mig upp och skrika efter en petning av Carra. Nu sitter han dock på bänken, och vem kan hävda att man bör ändra på det? Skrtel - som jag länge haft ett ont öga till - ser faktiskt stabil ut, och jag tycker att vi ser lite fler uppspel längs marken med Carra på bänken.

Lika stabilt som det ser ut bakåt, lika överjävligt har det låst sig framåt. Blackburn och Bolton har båda bättre målskörd än oss, och det är inte godkänt. Kenny älskar sitt pass and move, och jag har inget emot det. Inte minst eftersom jag tycker att vi många gånger den här säsongen har trillat boll riktigt fint. Dessutom tycker jag att vi överlag kommer till hyfsat många bra avslutslägen i de flesta matcher. Men bränner man fyra av fem straffar, skjuter i virket mest av alla lag, och dessutom missar sådant man ska sätta dit, ja då blir det klurigt. Jag kan som sagt tycka att det vore trevligt med en anfallare till i truppen, men jag är inte säker på att januarivärva är lösningen på allt. Det känns som om det vilar en förbannelse över vårt lag i offensivt straffområde. Såväl otur som oskicklighet tycks stå i vägen gång efter annan. Vid det här laget måste det påverka självförtroendet också. Vi behöver en vändpunkt, ett grymt startskott för 2012. Doktorn ordinerar målkalas och storseger mot Blackburn på boxing day.

CL-platsen är fortfarande inom räckhåll, men då måste vi börja rada upp segrar. Den där CL-platsen står nämligen överst på önskelistan. En CL-plats är dock inte det enda som står nedplitat på listan över saker mitt röda jag vill ha…

...En match på Wembley. Ligacupen må vara strunt, men kan vi slå ut City i semi-dubbelmötet så får vi åka till Wembley, och det var alltför länge sedan. Satsa helhjärtat på FA-cupen också, tack.

...En eremit-tillvaro för Lucas. Vår käre brasse får faktiskt köra rehab på egen hand. Med honom borta och Suarez avstängd så behöver vi alla andra friska. Stevie G verkar comebacka på boxing day, måtte han hålla sig hel denna gång. Detsamma gäller Agger - vågar man hoppas på en säsong där han lirar 30+ matcher?

...En defensiv mittfältare. Innan säsongen var vi många som sa att truppens största hål finns på den defensiva mittfältsposten. Om Lucas skadar sig är det fara och färde. Det gjorde han. Ska man värva på en position så ska det vara på innermittfältet, och då en spelare med defensiva kvaliteter. Förslag? M’Vila, förstås.

...Ett komet-genombrott på vårkanten. Sterling, Morgon, Wisdom, Suso, Coady eller Robinson, I don’t care. Det kan få vara vem som helst, men det skulle vara så jäkla kul att se någon av våra ungtuppar få några matchers A-lagsfotboll och gå in och spela sådär respektlöst och naturligt som bara unga spelare på gränsen till ett genombrott kan göra. Inget glädjer en supporter så mycket som när en yngling från de egna leden kommer in och aspirerar på speltid

...Tur. Japp, det är lite sådant vi behöver. Flax, röta, flyt, medgång och gammal hederlig bonntur. Ska det vara så svårt att få lite sådant? Stolpe in istället förs stolpe ut, en motståndarmålvakt som faktiskt går åt fel håll på straffen, ett sent skitmål på en halvchans. Jag väntar på otåligt på lite mer av den varan. Vi borde ha lite innestående nu till våren.

Det var min egen önskelista. Men det vore nästan fräckt att inte dra på sig tomtekostymen och dela ut några klappar också….

...Ett wake up call till Stuart Downing. Det var den värvning jag var mest kritisk till, och ni som undrade varför har väl slutat undra nu, eller? Någon behöver ruska om karln, och förklara var kravställningen ligger på honom. Han presterar inte tillräckligt för att vara bofast i startelvan, och han presterar absolut inte tillräckligt för att vara en dyr nyckelvärvning.

...En personlig idrottspsykolog till Andy Carroll. Killen var vass i Newcastle. Han kanske spelade lite i trance och allt gick med honom just då, men han fick ju ut det han fick ut. Han är ljusår därifrån nu. Man blir inte så fruktansvärt mycket sämre på fotboll av lite skadefrånvaro och ett klubbyte. Något stämmer inte.

...En personlig talpedagog till King Kenny. A-R-T-I-K-U-L-E-R-A.

...Mer speltid till Craig Bellamy. Har karln gjort ett mindre bra framträdande? I think not. Och så fanns det de som tvivlade… Jag säger då det. Jag älskar Bellers!

...En grundkurs i säkra bakåtpassningar till Charlie Adam. Är det fler än jag som sett att den gode skotten, minst en gång per match, sätter hem en riskabel passning? Ofta är den för lös och så blir det lite panik innan en mittback eller Reina hinner dit och räddar upp det hela. Tror inte vi har straffats med ett baklängesmål för det ännu, men det är en tidsfråga.

...En handskakning med mycket kärlek och respekt till Jamie Carragher. Han pratade om det här med att sitta på bänken i en intervju och då menade han att han själv har lirat i runda slängar 700 matcher för klubben. Någon annan har fått stå tillbaka de gångerna. Nu är det Carraghers tur att visa respekt, menar Carra själv. Så talar en gentleman och en lagspelare.

...Tålamod till Sebastian Coates. Jag kan inte allt om Coates, men min magkänsla säger mig att vi har köpt en för jäkla bra försvarare som vi kommer ha nytta av i många år. Jag hoppas att han själv känner så och att han har tålamod nog att se den här säsongen som läropengar.

...En comeback värdig en kung till Stevie G. Jag vet inte var det ska komma ifrån, jag kan inte gärna se det som helt realistiskt, men tänk att få fältherren Steven Gerrard tillbaka på planen i fullt slag i vår. Maskinen, vinnaren, poänggöraren, ledaren. Han som kan vinna matcher själv, han som gör sin lagkamrater bättre och han som kliver fram när han som mest behövs. Ge Gerrard en sådan avslutning på den här säsongen.

Well, det var allt. Krönikan påbörjades igår på dagen och slutfördes nu, ifall ni undrar varför inget skrivits om 0-0-debaclet mot Wigan igår. Jaja… God jul på er allihopa, vi hörs i mellandagarna, njut av ledighet!