Kristians liverapport från LFC-Stoke

Vanligtvis skapar inte en hemmamatch mot Stoke City någon större uppståndelse men med facit i hand efter ett hektiskt, chockerande och helt otroligt spännande transferfönster så förstod jag att denna kvällsmatch mot The Potters betydde allt och ingenting.
Liverpool-fans världen över hade bara några dagar tidigare chockerat sett på när Fernando Torres valt att lämna Liverpool FC för Chelsea. Londonlaget hade tillslut hostat upp cirka 50 miljoner pund för vår anfallare, den största summan som någonsin betalats för en spelare inom de brittiska öarna. Samtidigt hade vi slagit vår egen transfersumma två gånger om och satt nytt klubbrekord genom att köpa in Luis Suarez från Ajax och Andy Carroll från Newcastle för cirka 23 miljoner, respektive 35 miljoner pund, den sistnämnda som direkt ersättare för Torres. Det var inte konstigt att många höjde på ögonbrynen och undrade vad som precis skett.

Vår före detta nummer 9 hade lämnat ilska, besvikelse och förvirring efter sig. Hur kunde han gå ifrån oss på det sättet och till Chelsea? En del kommer att fundera, vända och vrida på olika teorier om varför medan andra har betydligt lättare att lägga Torres tid i klubben bakom sig. Det faktum som kvarstår är dock att vi kommer att få se spanjoren i en blå tröja i framtiden, vare sig vi vill eller inte. Det var med blandade känslor mina vänner och jag satte oss på tåget mot Liverpool Lime Street i onsdagskväll.

När vi anlände vid tågstationen i Liverpool träffade jag som genom ödets ironi två svenskar som, tro det eller ej, skulle se matchen från borta sektionen. Simon och Johan. Vi hann med lite ordväxling och självklart tog de tillfället i akt att håna oss gällande Torres svek men med glimten i ögat. De såg båda fram emot att se matchen på Anfield då det var deras första besök både där och i staden och även om de var förstådda med vad en bortamatch mot Liverpool innebär trodde de att ett poäng var mer än möjligt. Vi sade hej då och jag önskade dem lycka till och påminde dem, som ett litet mothugg, att Torres är historia och att de i stället skulle se upp för Suarez. Jag visste inte då hur rätt jag hade.

Väl inne på en av pubarna runt Anfield-området var jag lite förvånad över hur lätt de lokala fansen verkade ta Torres flytt. Det verkade inte röra dem ryggen eller hänga över dem som en stor och tung börda, tvärtemot. De var istället positiva till det inträffade. Självklart kom den känslan som en följd av att Liverpool istället skaffat sig två unga anfallare med potential att bli ett av Premier Leagues farligaste anfallspar men det var Alan, en scouser jag lärt känna, som sade det som alla redan vet men som många kanske glömt för stunden då Torres svek oss och det är att ingen spelare är större än klubben. Då Torres önskade sig bort och inte ville spela för Liverpool FC längre så var han heller inte värdig att bära den röda tröjan, simpelt och mycket riktigt. Kanske låter jag gammalmodig men jag är stolt att vi än idag värderar vår klubb och vår historia på samma sätt som

Bill Shankly och Bob Paisley gjorde när de byggde grunderna till vad som idag ses som en av världens mest anrika fotbollsklubbar. Jag säger det igen, ingen spelare är större än klubben och vi är Liverpool FC, inte Torres FC och vi överlever och kan gå framåt utan honom utan problem. Ett steg framåt var att ta 3 poäng mot Stoke.
Som vanligt gav ”You’ll Never Walk Alone” mig rysningar när den sjöngs ut över Anfield och det kändes som om Liverpoolsupportrarna på The Kop gav allt de hade för att visa ledare, spelare och resten av världen att vi står starka tillsammans och att vi redan anar morgonluft. Vårt lag började bra. Kuyt fick chansen som anfallare och slet som vanligt vilket resulterade i ett par bra lägen som tyvärr inte blev mål. Stoke hade inte mycket att komma med och våra spelare höll i taktpinnen och styrde matchen.

Första halvlek kändes okej men krampaktig när det kom till avslut. Det är tråkigt att behöva erkänna det men jag missade Meireles mål i början av första halvlek då ett sent toalettbesök höll mig kvar under The Kop. Ni kan tro att jag skyndade mig tillbaka för att ta lite del av firandet, det var förlösande att få ett mål. Jublet steg när avbytarna började värma upp längs med sidlinjen och när en spelare med orange skor sprang emot oss höjdes ljudnivån avsevärt. Det var dags för Luis Suarez att debutera och som han gjorde det. Med bra rörelsemönster, finess och ett mål visade han att vi har en intressant spelare för framtidens Liverpool FC. Självklart hade han tur vid målet och avslutet var i sig självt dåligt men om ser till det perspektiv att han faktiskt blev inbytt under de sista tjugo minuterna i första matchen efter vår bäste målskytts sorti ifrån klubben så var det viktigt för uruguayanen att få visa upp sig på ett sätt som han faktiskt gjorde. Ingen kan säga något annat.

Det var en nöjd Kristian som tog sig från Anfield tillbaka till puben för att dela glädjen över vinst med sina vänner och därefter var det som vanligt en taxiresa till Lime Street och en tågresa hem innan sängen och en god natts sömn väntade.
Ni får ursäkta att detta reportage blev lite längre än väntat men det har varit så många viktiga händelser i Liverpool FC den senaste veckan att jag var tvungen att skriva om Torres, Suarez och Carroll. Samtidigt försöker jag ge en bild från Liverpool, Anfield och matchen mot Stoke och hoppas att ni läsare tycker det är intressant.

Nästa reportage kommer från Chelsea FC v Liverpool FC då jag nämligen ska ta mig till London för att se matchen. Det blir en svår kamp men vi får inte sluta hoppas och tro på vårt lag för vi är Liverpool FC.
Jag avslutar där jag började. Matchen mot Stoke betydde allt och ingenting i det syfte att vi fått en ny start. Efter tiden med Torres har vi nu tagit det första stegen in i en ny era, en era med två anfallare som hos det gamla gardet av supportrar väcker minnen av Toshack och Keegan i jämförelse, en era som jag med många tror kommer bli framgångsrik.

Tack,
Kristian
YNWA