Ordföranden: Skön start på nya året

Satt med några kompisar på The Dubliner i centrala Stockholm och fick först se manyoo bli utspelade, sedan slippa undan en solklar straff, få en emot sig som missades grovt för att sedan klippa in ett taffelmål och ta tre pinnar. Som vanligt alltså...

Sedan huvudakten: Liverpool vs Bolton på Anfield.

Roy såg MYCKET pressad ut innan matchstart och första halvlek var - och här skall vi vara riktigt ärliga mot oss själva - mer än tafflig till stora delar. Man kunde riktigt se hur Hodgson led på bänken.

Raul M blev skadad tidigt i matchen och in kom Gerrard. I början tyckte jag att han såg lite tveksam ut, som om han inte litade på att skadan var helt läkt men inom kort såg man att lagets intentioner blev klarare och klarare.

När sedan en av ligans bästa huvudspelare (Kevin Davies) lämnas helt naken på bortre stolpen slog klockan för 0-1 i baken och det kändes som en oönskad räkning på posten, mitt i månaden. Om det är Johnson (knappast ligans bäste på skallen) som missar eller om det uppstår p g a att Skrtel är ur position är mindre viktigt men man saknade nästan Rafas gamla Zon-försvar.

Sedan Torres 1-1. Kanske ett av de snyggaste målen Liverpool gjort på mycket länge. Lite klassisk one touch och *smack* så hade vi utjämnat.

Andra halvlek blir bättre och bättre och här känns Bolton ganska lätta att handskas med - samma Bolton som är erkänt svårspelade.

Vi hade precis börjat tänka att en pinne trots allt är en pinne när en tilltrasslad situation leder till Cole som sätter bredsidan till. Från Boltonfans hördes muttrande om offside men då Elmanders lår var sist på bollen upphävdes offsiden och Liverpool går hem med tre poäng.

Vi borde stängt det här mycket tidigare. Maxi borde fått sitt läge på mål, Lucas borde VERKLIGEN fått sitt läge på mål, Gerrard på topp hade satt skotten innanför ramarna och en Torres i högform hade gjort en balja till - minst. Skillnaden på Nando före och efter målet är så uppenbar att man nästan kunde ta på den våg av självförtroende som strömmade från himlen in i spanjorens kropp.

Jag tror alla som såg Roy Hodgsons ansikte efter matchen, hur han tackade alla spelare på vägen ut, förstår vad segern betydde på honom.

Nu är det dags att sluta lalla... Nu är det dags att vinna oavsett motståndare och härnäst the Mancs på OT i FA Cupen.

You'll Never Walk Alone!