Ordföranden: CL-baksmälla och berg-och dalbana

OK, nu handlade det ju inte om Champions League för oss i Liverpool - det är ju ett begrepp som ligger som t ex Tottenhams insats i helgen förklarades med - och jag hoppas på ett sätt att vår insats mot Wigan berodde på någon slags mental trötthet efter urladdningen och de tre pinnarna mot Chelsea.

Det skall sägas att vi gjorde tillräckligt under delar av matchen för att säkra segern, men också att vi stundtals spelade så uselt att Wigan framstod som riktigt bra.

Problemet - liksom under mången säsong - är att vi är så ojämna.

Jag vet inte hur ofta jag suttit och tänkt "det här ser lovande ut" för att sedan i nästa match vara nere på jorden igen. Jag anser t ex att vi förlorade titeln till manyoo för två säsonger sedan p g a detta att vi har extremt höga toppar, men nästan lika djupa dalar.

Där att vara supporter av lag som Chelsea och Man U just nu kan liknas vid Gröna Lunds "Nyckelpigan" är vi den stora berg och dalbanan. Är man för tillfället supporter av dessa lag lutar man sig tillbaka (tittar antagligen på barnet bredvid sig som just börjat hålla på ens eget lag) och känner lite skvalp i magen och "oj, där kom en knix".

Som Liverpoolsupporter känner man ofta att "Aj, där sög det till rejält i magen" och "Woohoo, rakt mot himlen". Det är knappt man vågar ta med de yngre på resan men samtidigt vet man ju att det blir mycket roligare för dem om de kan, vill och vågar.

Jag är med på den fortsatta resan och om ni ursäktar parafrasen på det mest heliga...

You'll Never Roller-Coaster Alone!