Holmgrens Hörna - Blackburn

Det är inte segern i sig som förvånar mig. Jag trodde faktiskt på tre poäng idag. Blackburn har inte övertygat på mig före fem öre denna säsong. De är statiska, skapar få målchanser och har dessutom problem att förvalta dem. Det var efter fem minuters spel uppenbart att det var just ett sådant Blackburn som kom på besök till Anfield idag. Så när första halvleken fått sin karaktär var jag därför, trots den senaste tidens resultat, övertygad om att vi skulle få med oss en seger idag. Det som förvånar mig är hur vi vann.

Okay, så det blev ingen överlägsen seger i slutändan. I alla fall inte rent siffermässigt. Men 2-1 på resultattavlan speglar knappast händelserna på planen, framför allt inte det vi fick se under matchens första 70 minuter. Liverpool under Hodgson har varit ett lag med ilagd handbroms i precis varenda match. Vi har gått ut till avspark och spelat avvaktande, försiktigt och utan direktiv om att försöka styra händelserna på planen. I varenda match. Innan idag har vi faktiskt inte presterat en enda godkänd första halvlek. Vi har sett uppryckningar efter halvtid i vissa matcher, men det har oftast handlat om att vi har gått från usla till dåliga.

Att det har sett ut så här har förstås många anledningar. Att lägga hela skuldbördan uteslutande på Roy Hodgson känns inte helt rättvist. Vi har haft kaos i styrelserummet, vi har tappat två nyckelspelare på ett år, vi har haft skadade eller underpresterande stöttespelare och vi har ett sargat kollektivt självförtroende. Med det sagt så har det i min värld funnits en hel del att störa sig på när det kommer till just Roy Hodgson och det rent fotbollsmässiga. Jag, och många med mig, har nämnt det tidigare: Det obefintliga presspelet, märkliga formeringar av laget, långbollarna, försiktigheten och allt som kommer med den. Listan kan i ärlighetens namn göras ganska så lång. Det är också här som min känsla av förvåning kommer in i bilden.

Väldigt mycket av det som skapat frustration, nedstämdhet och även ren och skär vrede i TV-soffan, var idag som bortblåst. Vi fick se ett Liverpool som pressade sina motståndare högt och aggressivt. Vi fick se ytterbackar som deltog i offensiven, en Torres som blev involverad i spelet, en Lucas som var en av planens absolut bästa spelare, en Meireles som spelade där han hör hemma och som dessutom gjorde det bra, en Kyrgiakos som visade pondus och styrka, en Maxi som såg ut att tycka fotboll är roligt igen, och ett kollektiv som vågade, tog för sig och ville ha initiativet i matchen. Fan tro att man blev glad. Men man (i alla fall jag) började också tänka. Var kom det här ifrån? Vadan denna radikala förändring i inställningen till hur matchen skulle vinnas? Här kan vi förstås bara spekulera, men en sak står väldigt klart för mig: Vi spelade inte som ett Roy Hodgson-lag idag. Ärligt talat var det mer Kevin Keegan, gasen i botten, och kör så det ryker. Ungefär så långt ifrån Roy Hodgson-fotboll som man kan komma, med andra ord. Jag har tjatat mig blå i ansiktet om att Roy måste börja kompromissa en del med grunderna i sin fotbollsfilosofi, och faktiskt begripa vilken klubb han är manager för. Var det vad vi såg idag? Jag är tveksam. Kanske var det en del av det, men vem i hela världen kompromissar bort hela sin tankegrund från en vecka till en annan? Är det här ett fall av player power? Har några av våra nyckelspelare krävt att få ta sig an sina uppgifter på ett sätt de är mer vana vid och anser vara mer vägvinnande? Jag har förstås ingen aning, men det är inte utan att man undrar. Skulle det vara på det här sättet uppstår det förstås följdfrågor. Finns det förtroende för Roy i spelartruppen? Hur mycket får spelarna bestämma framöver i taktiska frågor? Gör Roy rätt som tillåter den här typen av spelarmakt?

Rätt svåra frågor att svara på, och givetvis hypotetiska till sin karaktär. Icke desto mindre är det intressant, och så fruktansvärt konspiratoriskt anser jag det inte vara. De förändringar som gick att se i dagens match var så stora och uppenbara. Sådant föds inte ur intet.

Det kan inte nog betonas hur nöjd jag är med dagens insats och de förändringar jag såg. Men låt oss inte lura oss själva nu. Vi har fortfarande en för jäkla brant uppförsbacke framför oss. Allt var inte heller perfekt med dagens 90 minuter. Martin Skrtel fortsätter att ta steg i helt fel riktning, försvarsspelet överlag ser fortfarande ganska otryggt ut, jag väntar fortfarande på att Konchesky ska stå för den stabilitet han köptes för att bidra med, Joe Cole är uppseendeväckande blek med tanke på vårt stora bollinnehav, och effektiviteten var sannerligen inte på topp. Det är också uppenbart att Liverpool är ett lag som inte riktigt vet var de står och som har ett bräckligt självförtroende. Torres 2-1-mål, som för övrigt följdes av glädjescener som var ljuvliga att skåda, föll i den 53e minuten. I de nästföljande 20 minuterna jagade vi det 3-1-mål som garanterat hade punkterat matchen. Det målet kom inte, och vad blev då följderna av det? Jo, med 20 minuter kvar bjöd vi in Blackburn i matchen. Vi drog oss tillbaka, blev alltmer försiktiga och den taktpinne som vi hade haft stenhårt grepp om matchen igenom lämnades generöst över till Blackburn. Hade inte Blackburn varit ett så pass tafatt och trubbigt lag så hade vi mycket väl kunnat bli straffade idag. Nu slapp vi det, men vi ska inte ens sätta oss i en sits där vi riskerar att bli det - inte när vi är så överlägsna som idag.

Segern ger oss supportrar lite ro i själen, den ger Roy arbetsro och förhoppningsvis ger den spelarna en gnutta ny tro och en välbehövlig portion självförtroende. Men återigen: Vi står fortfarande i början av en brant uppförsbacke. Vi har nio poäng efter nio matcher, vi ligger precis ovanför strecket, och vi har spelat hopplös fotboll under i princip hela säsongen, med undantag för idag. Jag är fortfarande väldigt skeptisk till att Hodgson är rätt man att snabbt föra Liverpool uppåt i tabellen. För det första kräver jag mer än 70 bra minuter hemma mot ett uddlöst Blackburn innan jag börjar tro på att dagens insats är något som vi kan börja vänja oss vid. För det andra är jag smått bedrövad över Roys insatser utanför planen. När Fergie kallar Torres för en filmare och fuskare så ska inte Roy vara tyst, han ska via media skratta åt det faktum att det kommer från en man som fostrat Ronaldo och som idag har Nani given i startelvan. När en journalist frågar om Torres eventuellt skulle kunna ses som en ersättare till Rooney så ska Roy svara att det är större chans att journalisten som ställer den idiotiska frågan blir Rooneys ersättare. Roy ska inte komma med smått hånfulla och sarkastiska kommentarer om våra nordiska grannländer och deras fotbollsklimat, Roy ska inte via media i princip cementera fast vilka han betraktar tillhöra “b-laget” i A-truppen.

Jag är oerhört glad över dagens seger, jag hittar positiva saker att ta med mig - i det kollektiva, i det taktiska, och i individuella insatser. Jag är kanske, kanske också beredd att ge Roy en vecka till. Segrar mot Napoli och Bolton, och självförtroendet bör vara nära toppat när Chelsea kommer på besök om två veckor. Men ska Roy ha mer tid kräver jag att han hittar tillbaka till sitt gamla harmoniska och taktfulla jag i sitt förhållningssätt till media. Jag kräver också att de positiva förändringar vi såg idag är här för att stanna.