Istanbul 2005: Minnen från Istanbul

Bild till nyheten Istanbul 2005: Minnen från Istanbul
Häpnadsväckande, förbluffande, respektinjagande, andlöst spännande, extraordinärt, hårresande, gripande, magnifikt, förunderligt, mirakulöst, enormt, överväldigande, spektakulärt, nervkittlande, imponerande, fantastiskt, bedövande, otroligt och alldeles underbart.

Detta är bara några av alla de adjektiv som använts för att beskriva det som hände i Istanbul. Först ut är några kommentarer från journalister som var på plats.

Chris Bascombe (då för Liverpool Echo): ”Mitt bästa minne var troligtvis pausen i halvtid. Nedstämdheten, tankarna på att allt var över och hur jag kastade bort mina anteckningar. Jag funderade på hur jag skulle kunna skriva en artikel och hitta något som var positivt. Efter det var allt som i en dimma. När Jerzy Dudek gjorde den där räddningen på Sjevtjenkos skott visste jag att de skulle klara det, det var en otrolig comeback.”
Dominic Fifield (The Guardian): "Det var så oerhört dramatiskt, hur man i halvtid trodde att matchen var över och att Liverpool skulle bli förnedrade. Sedan var det de där sex eller sju minuterna då allting ändrades. Det var förbluffande, man satt och nöp sig själv i armen.”
Andy Hunter (då för The Daily Post): ”Jag kommer bäst ihåg själva bilturen till arenan, det var bara dammiga, sandiga kullar och jag kunde inte fatta att det skulle spelas en final där. Jag kommer naturligtvis också ihåg halvtidspausen. Jag var tvungen att skicka iväg min rapport när slutsignalen hade gått, men jag var fortfarande övertygad om att Liverpool skulle vinna. Så jag hade börjat skriva på två olika matchreferat och fortsatte med det.”
Steve Hothersall (Radio City): ”Jag kommer ihåg landskapet utanför arenan; det såg ut som ytan på månen. Jag kommer ihåg hur Liverpoolfansen vandrade upp och ned; det var som ett slags pilgrimsfärd. Det fanns inget som kunde stoppa dem, det var som om de skulle kunna vandra till andra sidan jorden för att se sitt lag. Om man såg det hela på avstånd var de som myror som samlades på den enorma myrstack som var Ataturk Stadium. Det är ett suveränt minne."

Det var inte bara Liverpoolfans som jublade:

Neil Warnock (manager för bl.a Sheffield United och Crystal Palace): “Det sägs att man alltid kommer att minnas var man var när Kennedy sköts. Jo, men jag kommer ihåg var jag var när Liverpool låg under med 3-0 mot AC Milan i finalen i Champions League. Jag var på semester i Grekland på ett ställe som var fullt med italienare. Jag kommer ihåg att jag funderade på att gå och lägga mig eftersom italienarna jävlades med mig. Men jag stannade och jag var den ende engelsman som höll ut till andra halvlek! Sedan det första målet. Om jag jublade? Jävlar vad jag jublade. Jag sprang omkring i rummet. När det tredje målet kom gav till och med italienarna mig näven. Det var en briljant kväll.”
Johan Cruyff: “Det finns ingen klubb i Europa med en officiell sång som You’ll Never Walk Alone. Det finns ingen klubb i världen som är så sammansvetsad med sina fans. Jag satt där och tittade på Liverpoolfansen och jag fick gåshud. 40 000 människor blev som en enad kraft bakom sitt lag. Det är något inte många klubbar har. På grund av det beundrar jag Liverpool mer än något annat. Benitez är nu i nivå med de andra topptränarna i Europa. Bara de bästa tränarna i världen kan inspirera till en sådan comeback."
Diego Maradona: “Den engelska klubben bevisade att mirakel verkligen kan ske. Jag har nu adopterat Liverpool som mitt engelska lag. De visade att fotboll är den vackraste sporten av dem alla. Liverpoolsupportrarna höll mig vaken kvällen innan matchen. De visade ovillkorligt stöd i halvtid när de låg under med 3-0 och de ändå inte slutade sjunga.”

Men det finns särskilt en spelare som inte alls har några goda minnen från kvällen ifråga.

Andrej Sjevtjenko: ”Jag har sett det många gånger sedan dess och ju mer jag tittar på det, desto svårare är det att hitta förklaringar. Jag har stor respekt för Liverpool, men när ett lag leder med 3-0 i halvtid och spelar mycket bra fotboll så kan jag inte förklara det. Jag kan fortfarande inte fatta att det gick som det gjorde."

Slutligen berättar några av spelarna om den magiska kvällen.

Jamie Carragher: ”Det var en av de största finalerna någonsin. Folk kommer fortfarande att prata om den om 20 eller 30 år. Jag tror inte att det någonsin kan göras bättre. Självklart kommer den här klubben att kunna vinna en europeisk turnering igen men jag tycker att sättet vi vann den på gör det så speciellt."
Steven Gerrard: ”Milan hade spelat bollen så snabbt, med ett sådant flyt och så smart att vi kunde skatta oss lyckliga att vi bara låg under med 3-0 i halvtid. Det var tröttande för oss att behöva jaga efter deras skuggor eftersom vi inte kunde komma i närheten av dem.”
Jamie Carragher: ”De var ett bra lag. Kaka orsakade oss alla möjliga problem. Vi hade tappat sugen när vi gick in till halvtidsvila och jag trodde inte att vi skulle kunna vända det.”
Rafael Benitez: ”Det var jättetufft att gå in i det där omklädningsrummet och se hur spelarna hängde med huvudet. Vi pratade om olika saker. Vi hade jobbat mycket hårt i tio dagar och vi var tvungna att kämpa på ända till det bittra slutet. Man måste fortsätta tro på sig själv. Vi hade kämpat hårt för vår plats i finalen. Jag funderade på vad jag skulle säga och vad jag skulle förändra. Jag behövde förändra spelsystemet och vi blev tvungna att vara aggressivare. Jag var tvungen att ingjuta självförtroende i spelarna.”
Steven Gerrard: “Managern kom in i halvtid och i stort sett fick han oss att lugna ner oss. Han ritade lite saker på tavlan, han gjorde några få förändringar och han sa att vi skulle försöka göra ett tidigt mål. Han sa att om vi gjorde ett tidigt mål så skulle vi förändra matchbilden. Jag kunde inte koncentrera mig. Jag vet inte vilka tankar som for genom mitt huvud. Det var skumt. Jag satt där med huvudet i händerna. Jag trodde det var över.”
Rafael Benitez: “I halvtid behövde vi göra något och beslutade oss för några förändringar. Det fanns inte på kartan att vi skulle gå tillbaka ut och förlora med fyra eller fem mål framför våra underbara fans. När vi väl började tro på att vi skulle kunna göra det så var allt möjligt.
Jerzy Dudek: “När jag satt där i omklädningsrummet kan jag ärligt saga att jag inte trodde att det skulle bli den mest fantastiska kvällen i mitt liv. Jag tänkte ´snälla, inga fler mål´. Man måste tro på något men det var 3-0!"
John Arne Riise: “Jag kommer aldrig att glömma hur lugn Rafa var i halvtid. Han hade inte panik utan pratade bara med oss. Det fick oss att må bra och gav oss ett lyft. Han sa också att vi skulle lyssna på fansen. Under den korta tiden han pratade förändrade han våra tankar och fick oss att tro på oss själva igen."
Djimi Traore: ”När vi befann oss i omklädningsrummet var Milanspelarna utanför och hade redan börjat fira att de var mästare, fira segern. Det påverkade oss verkligen och gav oss en lust att ge dem svar på tal.”
Rafael Benitez: ”Jag var sist in omklädningsrummet. Jag hörde inte hur Milan firade men det gjorde Alex Miller. Han berättade för spelarna att de firade att de hade vunnit. Det var bra för oss.”
Luis Garcia: “Vi satt i omklädningsrummet och vi kunde tydligt höra hur tusentals av våra fans sjöng You’ll Never Walk Alone. Kan du fatta hur det kändes? Vi låg under med 3-0 i en Champions Leaguefinal och det enda vi hörde var 45 000 människor som lät oss veta att de fortfarande trodde på oss. Vi visste att de hade gjort en lång resa och så många uppoffringar för att kunna vara här. Det var då vi också började tro.”
Jamie Carragher: “Det bästa managern gjorde den kvällen var att plocka in The Kaiser (Didi Hamann). Vilken prestation från Didi. När han inte spelade i första halvlek orsakade Kaka oss stora problem. Vi kunde inte kontrollera honom när han hela tiden bröt igenom vårt försvar, men det kunde Didi. När vi gjorde målet verkade det som om Milan gav vika.”
Djimi Traore: ”När vi väl hade gjort det första målet blev de rädda och föll tillbaka. När vi plockade in Didi fick vi erfarenhet i mittfältet och det störde verkligen dem.”
Steven Gerrard: ”När Jerzy gjorde den där dubbelräddningen på Sjevtjenkos skott, precis innan han sköt den, tänkte jag ’mål’, och jag visste att det skulle vara slutet för oss men när den gick över ribban tänkte jag att det kanske kunde bli vår dag ändå.”
Jamie Carragher: ”När Jerzy räddade Sjevtjenkos skott trodde jag att vi skulle kunna vinna eftersom Sjevtjenko är en förstklassig anfallare och han spelade otroligt bra. Det fanns inte att han skulle missa den chansen. Jag väntade bara på att bollen skulle rassla till i nätet. När den höll sig utanför så börjar man tänka att det kanske finns ett skäl till att sådant här händer - Stevie Gerrard som gjorde ett mål i sista minuten mot Olympiacos, att komma tillbaka efter att man ligger under med 3-0 i en final."
Djimi Traore: ”Vi hade så många skador i slutet av matchen och i förlängningen. Vi var väl förberedda och fysiskt redo för matchen men spänningen och den psykiska utmattningen var bara för mycket. Det handlade om att be för straffar och vi hängde oss desperat kvar. Vi visade karaktär, beslutsamhet och mod. Vi var mentalt starka.”
Jerzy Dudek: ”Vi hade studerat Milans straffläggare på video och visste vilket håll de placerade bollen men när det väl hände så slängde jag mig inte åt det hållet jag hade blivit instruerad att göra. Carra gick fram till mig efter förlängningen och sa: ´Tänk på Grobbelaar och hans gummiben 1984 - och gör på samma sätt. Dansa, gör något, förvirra dem."
Djimi Traore: “Vi hade inte bestämt innan matchen vilka som skulle ta straffarna eftersom vi inte hade förväntat oss att det skulle gå så långt. Rafa frågade alla spelarna om de ville ta en men jag sa ´Nej tack´."
Jamie Carragher: ”I slutet sprang jag bara mot våra fans. Jag kunde inte fatta det. Där fanns troligtvis 40 000 Liverpoolsupporters på arenan och ända sprang jag fram till precis den plats där min familj och vänner firade. Det var otroligt för helt ärligt hade jag inte en aning om att de var där. Jag blev som tokig och måste ha fått en liten blackout. Jag föll bara ihop på marken någonstans och kan för ett litet tag inte komma ihåg något alls av det som hände runt om mig. Det jag kommer ihåg är att jag låg på marken och hade fått kramp igen!”
Jerzy Dudek: ”Jag måste erkänna att när jag räddade straffen från Sjevtjenko visste jag inte att det var slut men när jag såg att alla killarna kom springandes mot mig var det en fantastisk känsla. Man kan helt ärligt inte beskriva den känslan eftersom den är så speciell. Vi firade till långt in på småtimmarna och det var magnifikt. Vi drack lite, ja, kanske lite mer än lite!"
Steven Gerrard: ”Jag sov inte ihop med pokalen men jag hade den i mitt rum! Det var bara så speciellt och jag var bara tvungen att ta med mig pokalen, att lyfta den pokalen som Liverpools lagkapten var det bästa ögonblicket i mitt liv.”
Vladimir Smicer: ”Jag firade med den största cigarr man kunde hitta. Jag slog följe med fansen och dansade på gatorna. Det var otroligt att vara med fansen. Jag ville bara dela med mig av min känsla till dem. Det var den bästa kvällen i våra liv. Jag gick inte och la mig överhuvudtaget. Man kan inte sova efter en sådan kväll.”
Rafael Benitez: “Det var utan tvekan mitt livs största kväll i fotboll. Jag var så stolt över mina spelare."


2 kommentarer

  • Annons
  • Annons
  • Annons
  • Annons
  • Annons
  • Annons
Stöd våra sponsorer